Wow, god mat för en gångs skull. Med andra ord: inte kyckling eller kött som är segt som en sula. På morgonen togs sponsorfoton på bygget och resten av dagen har det städats/solats. Vid 16.00 så är det avskedsceremoni på skolan med middag och förväl av vara ghananska partners.

Ska bli skönt att lämna Anfoega och komma ett steg närmare hemresan. Men samtidigt så känns det synd att lämna bygget ofärdigt. Man skulle ju helst velat se det färdigt, även om det är omöjligt på den tid vi haft på oss. Iaf, desto närmare man kommer hemresan desto mer längtar man. Skulle gärna byta plusgrader mot minusgrader just nu, och kyckling och ris mot ett cheese and bacon-mål! ;)

Hälsningar till er alla där hemma, från en trött och solbränd Simon

Cleaningday!

Packa vaskor, rensa ut det vi ska ge bort och stada rummen samt vila lite e det som e gjort idag hitills.
Tog ocksa sponsor foton idag innan frukost.
Sista dagen\natten pa Guesthouset innan vi drar vidare.
Det blev klart pa skolan med det sista malarjobben idag ocksa, bara lite battring pa det som ar gjort.
Lunchen var skitgod idag. I eftermiddag blir det avsked pa skolan med de faddra vi haft samt lamna over nagra gavor till dem, och kankse lite foton. Ocksa en avskedscermoni med middag vid 4.

Vill halsa till er hemma att jag saknar er, flickvan, familj m H-E, morfar\mormor och vanner. Nu ska jag dra vidare..
 \\ Victor Olofsson

Jag är onykter …jag lovar! Bildernas berusning ledde många gånger till att man kände att ens uppfattningsförmåga snurrade och medpassagerarens läppar rörde sig framför en och man nickade och svarade vänligt ”jaja” fast man inte hade en aning om vad personen pratade om. Troligtvis hade inte den personen själv ingen aning om vad den sa för alla tycktes leva i ett rus av intryck och hela tiden fylldes bägare på. Och precis som en tung dagen-efter börjar minnesbilderna falla på plats. Det finns inte längre någon brinnande eld vid vägen, inget litet barn som försöker sälja en mango. Ingen apa i trädet, inga vackra trädbeklädda berg. Det vardagliga svenska intrycket gör det möjligt att få ordning på färgerna, lukterna, skratten och den latenta sorgen.

Sorgen kommer att vara svårast för alla, den är svårast att fånga in med ord. Det är denna som kommer att komma fram när man är hemma och ska få ordning på allt. Glädje och sorg är syskon som hela tiden håller varandra i handen. Glädjen gillar vi, men hennes syster väljer vi bort. Hon speglar oss själva och världen runt om oss på ett sätt som gör att vi får balans i våra tolkningar. Genom att glädjen är enorm där nere hos elever, personal och våra vårdar väljer man bara att se henne i all sin prakt. Men den sorgsna syster bidar sin tid och redan på flygplatsen börjar hon synas. Det är inte så konstigt heller för ironiskt nog är flygplatsen den byggnad som håller den finaste standarden av det vi har upplevt. Den perfekta lufttemperaturen, den väldigt välstädade golvet, de finaste toaletterna på 2 veckor, den välklädda personalen och de billiga drickarna tränger sig in och man börjar förstå ens upplevelser ur ett nytt perspektiv.  Det finns inga nya spännande intryck som gör glädje vacker och synlig, kvar är bara vanliga och normala miljöer och sakta växer hon fram sorgen. I desperation trycker man bort henne med att se glädjen i att komma hem och det fungerar riktigt bra. Men denna underbara trygghet räcker inte att hålla undan den sorgsna syster. Det tycks som att vi ska ha lika mycket av allt.

Detta kommer många att uppleva som tung och med all rätt, men den är också vacker och det är hon som ger de sista och vackra färgerna till oss. Ju längre vi vågar och orka se på henne kommer ens upplevelser att bli mer fullständiga. Den eleven som vågar släppa in henne kommer att få den ultimata upplevelsen av resan, av Ghana och av sig själv. Våga vara sorgsna när ni far hem, var sorgsna i skolan här hemma, ta med er sorgen till sängs och frukost en vecka eller två. Ni kommer att se hur tydligare allt blir. Man får perspektiv och ur detta kan vi också se en liten bit in i framtiden och vi kan börja välja våra vägar bättre. (Fast alla vet ju att Ghana har bättre vägar än Sverige och det är tur för annars hade färden till Anfoega varit tung och lång hahahahahahahahahah)

Kan tyckas som en sorgsen ode över hemkomsten, eller en djup emo analys av livet. Men med tanke den enormt berusande glädje som finns där nere i gruppen måste man vara medveten om detta. Glädjen är en drog och där nere kan jag lova att det överdoseras och bakfyllans dagar är oundvikliga.

För att göra detta inlägg tydligare så kan jag säga att allt fungerar PERFEKT där nere. Vi har inte haft en konflikt inom elevgruppen värt namnet. Alla sköter sig helt utmärkt, det har inte funnits någon konflikt mellan lärare och elever värt namnet. Visst ibland har det varit surt men bara för en stund. Planeringen fungerar bättre än vad som vi trodde (självklart till stordel tackvare Sammy och AK) och alla hjälper till för att det ska vara så resten av tiden också. Däremot tror jag att Kronfågel kommer att slita sitt hår. Jag kan inte tänka mig att någon kommer att äta kyckling före hösten 2034…fast jag är ju en optimist så 2075 är nog mer troligt hahahahahaha.

Förutom den super-dödligt-giftiga-människoätande skorpionen i ett av elevrummen har det dessutom inte hänt något ”farligt”…..Ja förutom att 3 elever sprang in i en mörk gränd i Cape Coast för att klippa sig klockan 22 på kvällen har det inte hänt något ”farligt”…ja om ni inte räknar med den omänsligt-övernaturligt-giftiga ormen som låg på stigen till bygget. Ja förutom att det var röd flagga på stranden när vi badade har det inte hänt något ”farligt”….Hålen i hängbroarna räknar jag inte med, inte heller den helt galna trafiken, inte heller den gången vi hejade på Inter i en biosalong med helt galna manchester U fans. Självklart räknar jag inte heller med fallande ryggsäckar i bussen heller som farligheter. Ja enkelt sagt ni kan alla vara trygga för inga som helst ”farligheter” har hänt hahahahahahaha

Som ni kanske börjar förstå! glädje där nere är på topp och intrycken gör alla berusade och fulla med värme. Skratten är många och det finns så mycket jävlar-anamma i alla så det värmer upp den Ghanaska hetten några grader till.

Enklare sagt 2 magiska veckor och jag är skyldiga alla inblande i detta ett enormt tack. Jag lovar dessutom att jag ska inte vara närvarande i kyrkan på avslutningen. Jag har än inte grinat på en avslutning och det tänker jag inte göra detta år heller  hahahahahahahah---NOT!!!!!!

Igar var vi pa en valkomstcermoni pa Anfoega Senior High School. Dar samlades vi fran Sverige, elever fran skolan, larare och nagra hovdingar. Allt borjade med att vi fick ata frukost inne pa skolan och sen ga ut och satta oss under nagra taltliknande annordningar. Efter en hyffsat lang vantan sa borjade dom antligen prata. Det var en liten bon forst och presentationer av personer som var deltagande. Sen rullade tal efter tal igang och varvades med svangig sang fran skolkoren och olika danser. I en dans sa blev vissa av oss uppdragna och vi fick skrattandes se pa nar Samuel, William, Emil, Henrik och Johan tappert forsokte hanga med i takten men i vissa fall sag det ut som spasmer.  Anna-Karin holl forst ett tal och sedan fick aven KimLu stalla sig bakom talarstolen.
Det hela avslutades med att Anna-Karin sa vara namn och sa fick vi stalla oss upp infor alla och vinka. Sa nu springer alla omkring pa skolan och ropar 'Josephine! Josephine!'  Hela cermonin tog ungefar tre timmar och vi Svennar sprang ivag lite da och da for att ga pa toa. Ar helt galet hur mycket vatten man maste dricka har nere! Vi fick ocksa traffa pa vara typ faddrar pa skolan och det visade sig att min var en pojke pa 9 ar! Kandes riktigt underligt att sitta och prata med nagon som ar 10 ar yngre an mig. Alla andra verkade fa faddrar mellan 14-18 ar men na jag fick en som var 9! Som sagt det kandes riktigt konstigt! Han verkade inte sa jatteintresserad av att prata med mig eller sa var han bara blyg men han sa i alla fall nasten ingenting.

Idag hade vi var forsta skoldag ocksa. Halva klassen har gatt skola idag och halva har jobbat antingen pa bygget eller med att mala om ett klassrum pa Anfoega Senior High School dar vi gar skola. Idag var vi pa tre lektione. Den forsta var engelska och det var anda en helt okej lektion. Andra var matte och vi har inte riktigt fatt klam pa om dom lade sig pa en lagre niva nar vi var med for det var faktiskt riktigt enkla algebrautrakningar. Sista lektionen var en lektion som motsvarar samhalls hemma i Sverige. Den var faktiskt lite knepig men det var mest pa grund av att det var svart att uppfatta exakt vad lararen sa. Han pratde en sa svar engelsk dialekt. Imorgon ska vi tillbaka till skolan vi som var dar idag och pa torsdag ska vi byta roller sa dom som var pa skolan far jobba och vice versa. Vi har dessutom varit tvugna att bara skoluniform och forst var min klanning som dom sytt upp, for liten i forrgar nar vi kom till Yesu Ko Guesthouse men dom fixade till den sa igar fick jag tillbaka den och da passade den. Till saken hor iaf att det kanns som att man bar en formsydd pase! Jag kan knappt sitta i den for da blir det trangt runt mina hofter! Men det gick bra. Nog for att man var snabb med att ta av sig den sen nar man val fick komma tillbaka till Yesu Ko.

Vill ocksa passa pa att halsa hem till familj och pojkvan hemma i Sverige. Alskar och saknar er sa mycket!!!♥

(Sorry men det gar sa sjukt segt att ladda upp bilderna och jag far inte in dom har pa bloggen sa tyvarr kan jag inte bjuda pa nagra bilder i det har inlagget)

Tisdag så var det egentligen bara en resdag som man ville att den skulle ta slut!
Vi kom ju tidigt på tisdag morgon till ett Arlanda som var nästan helt tomt, det började att vi hoppade av bussen för tidigt på Arlanda så vi var tvungen att gå typ 2 km för att hitta rätt. Sen så var det ju dags att hoppa på det där himla flygplanet, fast det gick bra ändå!
Heathrow var enormt och vi fick även i oss en bit mat innan den långa flygresan mot Ghana och Accra. Väll framme i Accra mötes vi av en värmechock när vi steg ut ur planet, och luftfuktigheten var tryckande när vi vandrade in mot bagagebanden. Till vår stora glädje så kom allas väskor med!
Samuel stod som planerat och tog emot oss på flyggplatsen där vi packade in oss i bussen som skulle ta oss till Samuels hus. Kvällen avslutades med en middag bestående av pasta och köttfärssås som var lika välsmakande som behövlig för en rätt sliten klass som varit på resande fot i 1,5 dygn. Alla somnade och sov några välbehövliga timmar.

The day of days" kommer allt närmare nu... så här nära har det ju faktiskt aldig varit tidigare.

Dags att damma av resväskorna och lyckas packa med allt nu. För nog är det så att man alltid har lyckats glömma någonting i slutändan i alla fall, antingen så är det nåt mer obetydligt som man ofta klara sig utan eller som allt för ofta något som man verkligen kommer att behöva. Och helt omöjligt är det ju inte heller att man kommer att ha med sig för mycket eller för lite. Men som en göteborgare hade sagt "de löser sig"

Började packa själv redan i unga år efter en mindre trevlig situation med fel packade gympakläder i de tidiga skolåren. Ett mindre trauma kan man säga att det var, som fortfarande sitter kvar på näthinnan som om det vore igår. Sedan dess har förståligt nog ingen fått packa åt mig någonsin.
Själv tror jag att jag har fått med allt men man ska aldrig säga aldrig. Och käre mor är flitigt inne och kontrollerar att man fått med sig både det ena och andra.

Tandborsten är då i alla fall med så det ska nog gå den här gången också. 

/Bonden