Henrik hemma

Jag är onykter …jag lovar! Bildernas berusning ledde många gånger till att man kände att ens uppfattningsförmåga snurrade och medpassagerarens läppar rörde sig framför en och man nickade och svarade vänligt ”jaja” fast man inte hade en aning om vad personen pratade om. Troligtvis hade inte den personen själv ingen aning om vad den sa för alla tycktes leva i ett rus av intryck och hela tiden fylldes bägare på. Och precis som en tung dagen-efter börjar minnesbilderna falla på plats. Det finns inte längre någon brinnande eld vid vägen, inget litet barn som försöker sälja en mango. Ingen apa i trädet, inga vackra trädbeklädda berg. Det vardagliga svenska intrycket gör det möjligt att få ordning på färgerna, lukterna, skratten och den latenta sorgen.

 

Sorgen kommer att vara svårast för alla, den är svårast att fånga in med ord. Det är denna som kommer att komma fram när man är hemma och ska få ordning på allt. Glädje och sorg är syskon som hela tiden håller varandra i handen. Glädjen gillar vi, men hennes syster väljer vi bort. Hon speglar oss själva och världen runt om oss på ett sätt som gör att vi får balans i våra tolkningar. Genom att glädjen är enorm där nere hos elever, personal och våra vårdar väljer man bara att se henne i all sin prakt. Men den sorgsna syster bidar sin tid och redan på flygplatsen börjar hon synas. Det är inte så konstigt heller för ironiskt nog är flygplatsen den byggnad som håller den finaste standarden av det vi har upplevt. Den perfekta lufttemperaturen, den väldigt välstädade golvet, de finaste toaletterna på 2 veckor, den välklädda personalen och de billiga drickarna tränger sig in och man börjar förstå ens upplevelser ur ett nytt perspektiv.  Det finns inga nya spännande intryck som gör glädje vacker och synlig, kvar är bara vanliga och normala miljöer och sakta växer hon fram sorgen. I desperation trycker man bort henne med att se glädjen i att komma hem och det fungerar riktigt bra. Men denna underbara trygghet räcker inte att hålla undan den sorgsna syster. Det tycks som att vi ska ha lika mycket av allt.

 

Detta kommer många att uppleva som tung och med all rätt, men den är också vacker och det är hon som ger de sista och vackra färgerna till oss. Ju längre vi vågar och orka se på henne kommer ens upplevelser att bli mer fullständiga. Den eleven som vågar släppa in henne kommer att få den ultimata upplevelsen av resan, av Ghana och av sig själv. Våga vara sorgsna när ni far hem, var sorgsna i skolan här hemma, ta med er sorgen till sängs och frukost en vecka eller två. Ni kommer att se hur tydligare allt blir. Man får perspektiv och ur detta kan vi också se en liten bit in i framtiden och vi kan börja välja våra vägar bättre. (Fast alla vet ju att Ghana har bättre vägar än Sverige och det är tur för annars hade färden till Anfoega varit tung och lång hahahahahahahahahah)

 

Kan tyckas som en sorgsen ode över hemkomsten, eller en djup emo analys av livet. Men med tanke den enormt berusande glädje som finns där nere i gruppen måste man vara medveten om detta. Glädjen är en drog och där nere kan jag lova att det överdoseras och bakfyllans dagar är oundvikliga.

 

För att göra detta inlägg tydligare så kan jag säga att allt fungerar PERFEKT där nere. Vi har inte haft en konflikt inom elevgruppen värt namnet. Alla sköter sig helt utmärkt, det har inte funnits någon konflikt mellan lärare och elever värt namnet. Visst ibland har det varit surt men bara för en stund. Planeringen fungerar bättre än vad som vi trodde (självklart till stordel tackvare Sammy och AK) och alla hjälper till för att det ska vara så resten av tiden också. Däremot tror jag att Kronfågel kommer att slita sitt hår. Jag kan inte tänka mig att någon kommer att äta kyckling före hösten 2034…fast jag är ju en optimist så 2075 är nog mer troligt hahahahahaha.

 

Förutom den super-dödligt-giftiga-människoätande skorpionen i ett av elevrummen har det dessutom inte hänt något ”farligt”…..Ja förutom att 3 elever sprang in i en mörk gränd i Cape Coast för att klippa sig klockan 22 på kvällen har det inte hänt något ”farligt”…ja om ni inte räknar med den omänsligt-övernaturligt-giftiga ormen som låg på stigen till bygget. Ja förutom att det var röd flagga på stranden när vi badade har det inte hänt något ”farligt”….Hålen i hängbroarna räknar jag inte med, inte heller den helt galna trafiken, inte heller den gången vi hejade på Inter i en biosalong med helt galna manchester U fans. Självklart räknar jag inte heller med fallande ryggsäckar i bussen heller som farligheter. Ja enkelt sagt ni kan alla vara trygga för inga som helst ”farligheter” har hänt hahahahahahaha

 

Som ni kanske börjar förstå! glädje där nere är på topp och intrycken gör alla berusade och fulla med värme. Skratten är många och det finns så mycket jävlar-anamma i alla så det värmer upp den Ghanaska hetten några grader till.

 

Enklare sagt 2 magiska veckor och jag är skyldiga alla inblande i detta ett enormt tack. Jag lovar dessutom att jag ska inte vara närvarande i kyrkan på avslutningen. Jag har än inte grinat på en avslutning och det tänker jag inte göra detta år heller  hahahahahahahah---NOT!!!!!!

 


Kommentarer
Postat av: Anders

Tack för betraktelsen Henrik.

Till alla föräldrar vill jag bara hälsa att ni ska vara beredda på att våra barn kommer hem med upplevelser ut över det vanliga. Denna resa kommer att sätta spår som vi kan ha svårt att förstå här i mellanmjölkens fagra land.

Har en son tidigare besökt afrika (Etiopien) och och det satte djupa spår.

2009-03-23 @ 15:24:46
Postat av: Mirjam Eriksson

Instämmer i föregående inlägg!.

Åkte själv som nyss fyllda 19 år till Israel och jobbade på kibbutz, det var en utvecklande och lärorik tid.



Jag tycker det vore trevligt om vi (ungdomarna, föräldrar/syskon och lärarana) kunde träffas ha "knytis" och se på bilder, filmer osv. från Ghana resan innan skolavslutningen.



Ha det så gott där nere i Ghana !!!

Hälsn. Mirjam (Viktor O's mamma)

2009-03-24 @ 15:02:42
Postat av: Wanjes dotter

Vem av er är det som mutat någon att hälla glasbitar i kronfågels kycklingfileer?

De återkallar 500ton kyckling från butikerna =)

Kanske tom är min egen far vem vet?



2009-03-24 @ 19:17:06
Postat av: Ann-Kristin Fältman

Det var jätte fint skrivet, om jag inte minns fel så kallas det för " vietnam syndromet" hur mycket barna än förklarar för oss, hur dom haft det, så är det bara med de som varit med , som förstår. / Filips mamma Anki

2009-03-27 @ 19:32:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0